Som jag berättade i mitt förra inlägg så har det varit väldigt stressigt senaste tiden. Jag har haft så dåligt samvete för katternas skull också eftersom jag knappt hunnit klappa dem om kvällarna, och än mindre haft tid att ha dem ute i lina, och de har inte kunnat sova med mig eftersom de väcker mig hela tiden. Så torsdag kväll fick jag ett ryck att nää nu får de springa ut UTAN koppel! Då hade det kommit en massa snö och jag tänkte på hur skönt det skulle vara att bara släppa ut dem och slippa pulsa i snön och sätta fast linan. Jag kände att jag ändå var tvungen fråga Filip vad han tyckte och när han tyckte "okej då" efter en stunds betänketid så öppnade jag dörren. 

 

Det gick bra! Katterna rusade glatt ut och blev himla överraskade och glada över snön som var den första de sett i år. Det var så pass mycket snö att de bara höll sig kring uteplatsen och husväggen och kom sen in efter kanske 10 minuter. Perfekt!

 

Provade samma trix fredag kväll, men då hade kanske 75% av snön tinat bort, så då höll de sig INTE nära uteplatsen utan tog en runda runt hela gården. Blev helt nervös när jag inte såg skymten av dem på en lång stund. Men så började jag se dem som mörka skuggor här och där i mörkret, men de vägrade bli fasttagna och kom in först en halvtimme senare. 

 

Sen igår på lördagen fick de inte gå ut alls, men så idag tänkte jag att "äh va tusan", också fick de springa ut igen. Skitglada förstås! Nu hann de in nån sväng var och en för sig innan båda bestämde sig för att komma in samtidigt.

 

Men nu blir det inga mer såna äventyr förens det är helg igen och jag får dåligt samvete över att jag inte haft tid med dem igen haha. De lär ju ta större och större lovar runt området om de blir för vana tänker jag, och vi bor ju så nära vältrafikerade vägar. (Men en nyinflyttad grannkatt är ute hela tiden, och eftersom jag vant mig se honom springa runt fritt så har jag blivit mer och mer sugen släppa ut våra katter).