Till minne av Lucia f. 22/8 2016 - d.16/5 2019
Lucia på en favoritspaningsplats - fönsterbrädan i köket, en av de sista gångerna jag fotograferade henne med systemkameran, 23 april i år. De tre bilderna här nedanför är från samma fototillfälle. Hon var världens gosigaste, ville helst ligga som inborrad mot min hals mest hela tiden, när hon inte var ute på äventyr.
Det här är ett litet hyllningsinlägg till vår fina lilla kattflicka Lucia, jämnårig syster till Nisse, och min son Filips första husdjur.
Lucia blev tyvärr påkörd på vägen hem från Döbelns park nära där vi bor, strax före åtta på kvällen torsdag den 16 maj. En fin varm solig kväll då det var ljust som mitt på dagen, löven hade slagit ut och blommor hade börjat blomma. Ett manligt vittne som körde i en bil efter den som körde på Lucia var förbryllad över att olycksföraren inte såg den svarta katten som syntes tydligt mot den ljusa asfalten, och att det var konstigt att föraren inte ens reagerade på dunsen som borde hörts. Kanske olycksföraren suttit och pillat med sin mobil eller sin radio.
En tjej hade strax också stannat, hon visade sig djurvan och hade snabbt ringt veterinären som hon kände och förberett dem, och sen ringde hon mig. Jag låg i soffan utmattad efter jobbet och förstod ingenting, bland det första som tjejen sa när hon ringde mig var "vi har hittat ett katthalsband med ditt mobilnummer på"... jag glatt "bara ett halsband?" jag antog först Nisse hade tappat sitt halsband, Lucia hade nämligen just varit inne och gosat med mig och vilat en stund på min bröstkorg. Sen tog det nåra kommentarer till så förstod jag, det var inte bara ett halsband som var hittat.
Mannen som stannat först tog katten till veterinären och vi möttes där. Det fanns inget liv kvar i kroppen, men jag måste på något plan hoppats att hon inte var död, för jag började gråta först när veterinären lyssnat på hjärtat och sa att "det finns inget liv här".
Så här skrev jag sen på Instagram:
"Mitt hjärta går i tusen bitar, jag är så ledsen. Våran älskade gossjuka lilla Lucia är död. Påkörd av en smitande bil mellan Döbelns park och Druidgården på sin väg hem från ett litet kvällsäventyr. Andra snälla människor ringde och berättade vad som hänt när de såg telefonnumret på hennes halsband. En liten stund innan hade hon varit in och buffat hårt med sitt huvud i ansiktet på mig för att få pussar, som hon brukar, och trampat och gosat ihop sig en stund på min bröstkorg där jag låg och vilade i soffan efter jobbet.
Efter överlämningen hos veterinären, där jag fotade trampdynan på hennes lilla tass en första och sista gång, åkte jag till Filip hos pappa Pelle och vi har gråtit med varandra en stund. Nu tröstar och gosar Nisse mig på ett sätt han aldrig brukar göra. Han förstår inte kanske vad som hänt men att matte är väldigt väldigt ledsen."
Efter överlämningen hos veterinären, där jag fotade trampdynan på hennes lilla tass en första och sista gång, åkte jag till Filip hos pappa Pelle och vi har gråtit med varandra en stund. Nu tröstar och gosar Nisse mig på ett sätt han aldrig brukar göra. Han förstår inte kanske vad som hänt men att matte är väldigt väldigt ledsen."
Lucia och Nisse kom till oss som en födelsedagspresent till Filip några dagar före hans födelsedag 2016. Jag hämtade hem Lucia och Nisse från en by söder om Härnösand den 12 november. Då hade vi redan varit nere och tittat på dem när de var pyttesmå fyra veckor innan. Jag skrev ett helt inlägg om detta med bilder på bebis-Lucia och bebis-Nisse som ni hittar här: Senaste veckorna
Så här ynkliga och rädda såg de ut då när jag just ställt in dem i bilen för hemfärd: Instagram/anitablomkvist
Och så här envetet jamade Lucia medan Nisse sov på vägen hem till Umeå: Instagram/anitablomkvist
Förra sommaren skrämde hon mig rejält eftersom hon var försvunnen i hela fem dagar och jag var SÅ orolig, tills hon plötsligt dök upp på altanen en kväll. Sen låg hon som limmad mot mig för hon hade saknat mig. Så här fånig men glad var jag då: Instagram/anitablomkvist
Det här är de allra sista bilderna jag tog på Lucia 12 maj i soffan fyra kvällar innan hon blev överkörd. Hon brukade stjäla laptop-kudden av mig om hon fick chansen, tydligen var den jätteskön att ligga på.
Nisse han söker henne fortfarande, en månad efteråt. Jamar vid och luktar under stängda dörrar för att han vill in och se om hon är där inne, eftersom jag ofta råkade stänga in dem här och där. Han har dock bondat rätt rejält med grannens svarta katt som verkar gilla våran hörna av huset, eventuellt mycket för att få komma åt Nisses mat för han verkar vara konstant hungrig. :-)
Jag avslutar med en bild på Nisse, tagen vid samma tillfälle som bilderna först i inlägget. Han känns främst igen på födelsemärket i örat. Våran Nisse har nu fått lite mer plats och massor massor med kärlek, för Lucia gillade inte att dela mig så mycket.
